mackanvincent

...på all skit, på svensk politik och på allt gnäll.

Jag är inte den som brukar klaga på saker och ting överdrivet mycket, jag ser mig själv som en vanlig svensk som medelmåtta som lyssnar och tror att jag förstår vad folk menar när det pratar med mig. Men nu har jag tröttnat, det har gått tillräckligt lång tid av mitt liv öfr att jag ska ha gjort mig en bild av hur illa jag tycker om saker och ting.

All skit, ja en universitetsstudent får se mycket skit och ska enligt norm acceptera vad en massa teoretiker tycker om världen i övrigt, men stämmer det överens med verkligheten? NEJ! en del med fina titlar, doktor, docent, professor, säger som det är ("så här funkar det inte på riktigt men lär er det ändå") och det får man väl försöka köpa men sen finns det insnöade akademikerna som går och lullar på universiteten och tror att världen är teoretisk. Detta gör mig bara trött, borde inte dessa människor någon gån gå ut i verkligheten och försöka se hur det egentlige nfungerar? 
Detta leder mig in på nästa sak i den akademiska världen, hur kan studenter som ju allmänt är kända för sin upproriska sida och sitt sllmänt samhällsfarliga leverna kunna komma ut i verkligehten med en fin examen utan att veta hur det egentligen fungerar? Varför köper dagens studenter det lärare säger? Jag har inte svar på alla dessa frågor men en sak är säker, man borde inte få studera vid universitet direkt efter studentexamen. Man kan göra preis vad som helst men banne mig inte plugga vidare.  Att läsa debattartiklar och diskutera med personer som bara levt i en beskyddad värld av föräldrar och skola kan ta kol på vem som helst, argumenten är knapphändiga och saknar verklighetsförankring, man lever i en så isolerad liten låda att man tror att världen bara består av teoretiskt förankrade slutsatser från 30-talet.
Med detta sagt menar jag inte att universiteten ska upphöra med sin verksamhet, tvärt om, den borde utökas och finansieras hårdare för att forskare och studenter ska kunna undersöka verkligheten!

Jag har även tröttnat på den svenska helt sjuka politiska krigföringen mellan blocken, på ena sidan står Maud Olofsson och är duktig för att hon inte släppte till pengar till bilindustrin och på den andra sidan står Mona Sahlin och skickar skiten tillbaka med andra smutskastande argument. Kontenan av det hela, Sverige står still, statsråden plockar ut en rejäl lön för att kasta skit! Vart i detta smutskastande spel för gallerierna ligger politiken? eller är det meningen att politik ska vara en sandlådslek där medelålders män och kvinnor kan prata skit om varandra utan att komma fram till saker och ting?
Politik och demokrati är bra, det finns ingen som säger emot mig där som delar hyffsat sansade åsikter om världens beskaffenhet. Dock har den svenska politiska debatten hamnat på en alldeles för låg nivå, allmänheten sätter sig inte in i sakfrågor och bryr sig inte längre. Jag ger blanka attan i vilket parti man röstar på så länge man gör det men jag förstår att folk inte bryr sig då de märker att allt är smutskastning och att det inte är någon effektivitet i riksdag och regering.
Men visst, poltiker ska ju kunna allt så det som de pysslar med är ju rätt och riktigt.......

Vad gäller allt gnäll, och detta är en punkt som är väldigt delikat. Jag har träffat mycket folk under mina snart 23 år, både i skolans värld och i arbetslivet. Jag vågar påstå att under dessa snart 23 år har tendeserna alltid varit desamma, folk gnäller och gnäller och gnäller på saker och ting men de vill inte göra något åt saken utan bara att någon ska tycka synd om det och "fixa" det. Men det är ju smidigt att gnälla hos sina kollergor om chefen är dum, om chefen inte ger en tillräckligt betalt eller om någon har för mycket parfym på jobbet. Problemet är ju att INGEN pratar med de berörda personerna i fråga "...det får ju någon annan göra, det är inte upp till mig" brukar man få höra. Har man så lite självkänsla att man inte vågar göra något åt sin egen situation så kan man banne mig få skyla sig själv. Att gnälla på att något är orättvist bakom ryggen på sin någon hjälper inte, när ska folk inse det? Vad bottnar detta i, jo den svenska klassika avundssjukan. När ska man inse att det går att prata med andra människor och faktikst få det bättre? 
Således, var inte så förbannat svensk, vanlig och feg utan ta tjuren vid hornen och säg som det är!

Kontentan av det här inlägget:
Jag är förbannat trött på godtrogna studenter som tror att de kan komma ut i arbetslivet och tro att de kan något bara för att deras lärare säger så.
Jag är förbannat trött på den svenska smutskastningspolitiken som inte leder någonstans och hand i hand med denna går gnället. Enda gången man har rätt att gnälla är när man har tagit tjuren vid hornen och gjort sig förtjänt av det. Alltså när man har röstat i ett val har man rätt till en åsikt, när man har konfronterat den person man är förbannad på eller konfroterat sin chef man inte tycker om.